30 kronor hit, eller 30 kronor dit?

Det är lördag och jag har haft en produktiv vecka och är välförtjänt bakis, så nu ska jag göra en riktigt lyxig och krämig pasta som jag ska avnjuta framför en mysig japansk mangafilm. Jag har redan tagigt färskpasta, grädde, dijonsenap, soltorkade tomater och parmesan. Nu står jag vid grönsakerna. Plockar upp en purjolök och en liten påse färsk spenat, men sen säger det liksom stopp i hjärnan. Jag tar ett varv och bara tittar på allt grönt och hoppas att snart kommer inspirationen. Tar ett till, och har precis börjat fundera på om det är någon som tittar på mig när jag bestämmer mig. Jag vet precis vad som behövs för att fullborda fredagsmiddagen, så jag går till kassan. Jag betalar och ber om att få ta ut 30 kronor kontant. Sen packar jag ihop och går ut. Plockar mina 30 kronor ur fickan och går mot ståndet utanför mataffären där det säljs svenska kantareller. Jag tänker det här kommer bli grymt och far fram med pengarna i högsta hugg. Jag tänker att jag antagligen har samma rörelsemönster som när jag var liten och skulle köpa glass: jag är ivrig, beslutsam och nöjd. 

- Ursäkta... har du några kronor över? 

Jag hade inte sett henne, men hon sitter vid en pelare bredvid svampståndet. Härefter följer en klyschig och filmisk rörelsesekvens. Jag ser ner i min hand på kontanterna och hon följer antagligen min blick. Jag tittar ner i min matkasse. Upp på henne. På svampståndet. På henne igen. Tillbaka ner i handen. Och sedan åter på svampståndet, där jag låter blicken vila. 

På en skylt läser jag "De svenska skogarnas guld" och det enda jag kan tänka på är hur dom där små gyllenbruna svamparna skriker vithet.

Tycker ni att det låter som att jag överdramatiserar? Ja men kanske gör jag det lite, men det får vara tillåtet nu, för jag försöker belysa en poäng. Åter till storyn. I det val jag står inför blir jag en vinnare oavsett hur jag gör. Köper jag kantarellerna blir middagen snäppet godare, skänker jag pengarna kan mitt samvete vila tryggt. Jag skänker pengarna. Men inte långt efter inser jag att det här inte gör mig till något helgon. Jag vill inte att mitt samvete ska vila, det känns som ett dåligt recept (pun intended) där jag tillåter mig själv att inte bry mig. Att inte betyda någonting.

Jag hade planerat att publicera det här inlägget redan i helgen men blev lite tveksam när du skrev ditt senaste om svampplockning på Coop, eftersom jag kände att den här texten kanske kunde uppfattas som en kritik mot ditt inköp. Det är den verkligen inte. Jag älskar och köper väldigt ofta kantareller och annan svamp utan att blinka. Dessutom finns det helt klart matprodukter som är sämre än svenska svampar. Sådana produkter köper jag förresten också då och då, är väl som sagt inget helgon. Ändå kändes det viktigt för mig att inte köpa de där kantarellerna. Det blir sällan så tydligt att alla de matval vi gör betyder någonting, som det blev för mig i lördags. Svampen var inte viktig, men valet var det. Gjorde mina 30 kronor någon skillnad? Antagligen lite, men kanske är det inte den mest relevanta frågan i sammanhanget. Frågan är snarare: är jag beredd att offra någonting av min lyx för att ge till andra? 

Jag gillar inte tänkande i svart-vitt och vill därför göra tydligt att jag inte menar att jag ska eller borde göra avkall på all lyx. Men ibland kan jag göra det. Pastan var förresten ändå lyxig, och blev skitgod. Såklart är det okej att käka kantareller ibland. Tänkte visa det genom att nästa gång jag skriver ett recept ha med "de svenska skogarnas guld". Samtidigt vill jag med den här texten påminna mig själv och alla som läser om att guld är inte till för vem som helst när som helst. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta eller avsluta, men det är väl just det som är charmen med bloggformatet. Att en text inte behöver ha ett slut, för flödet är mer eller mindre konstant. Istället ser jag den här texten snarare som en början på en diskussion om politik kopplat till mat som jag vill föra, med mig själv och med dig mamma...