Vi vill ha mat: Besök på Idholmens gård.

- Jag visste redan när jag var 13, säger bonden Martina om hennes yrkesval.
Martina driver, tillsammans med hunden Casper, Idholmens gård sedan ungefär 15 år tillbaka. Verksamheten kretsar kring att producera ett tjugotal olika sorters grönsaker, föda upp kor för slakt och höns för ägg. Allting sker ekologiskt, för på något annat sätt skulle Martina aldrig kunna tänka sig jobba. Idholmens gård ligger på Finnhamn, en ganska stor och välbesökt ö i Stockholms Skärgård. På somrarna, när ön kryllar av sommargäster, håller Martina sin gårdsbutik öppen 15.00-17.00. På gården har hon ungefär 75 höns, vilket innebär att hon producerar minst 60 ägg om dagen - de brukar vara slutsålda fem över tre.
- Jag lever på att vara pittoresk, säger hon och skrattar.
Det finns en härlig cynism i det här uttalandet tycker jag. Martina vet att lockelsen för sommargästerna är att få känna sig som en del av en lantlig, eller rentav historisk, kontext och det är precis det hon ger dem. Jag vet inte om jag förstår det rätt, men vid ett tillfälle tycker jag att hon hintar om att brukar gömma undan traktorn för sommargästerna. Sen tittar jag ner på mig själv. Jag har på mig ett par nikeskor, gråa chinos och en blå jacka med stora fluffiga slag på. På huvudet har jag en grå mössa uppkavlad lite för långt för att den ska ge maximal värme. Ganska snabbt inser jag är här av samma anledning som sommargästerna, och det får mig att skratta.

Jag vill återgå till citatet jag inledde inlägget med. Att bli bonde kanske låter som någonting enkelt, men i Martinas fall verkar det ha varit en rätt ordentlig kamp. Hon säger att hon gärna ville arbeta i närheten av Stockholm och att det var tvunget att vara som ekobonde, tydligen två krav som är svåra att få ihop i en tid när den bonden som premieras av samhället är den massproducerande. Ändå står hon här - och det är just henne jag tycker är det häftigaste med besöket på bondgården. Det känns befriande att träffa någon som skitit i konventioner och gjort allt för att följa sin dröm. Hon blir nog kanppast rik, och har säkerligen fått offra en del på vägen, men som sagt: ändå står hon här. Jag ställer mig själv frågan: skulle jag kunna leva det här livet? Visst verkar det vara nice att käka egenproducerade grönsaker och hänga med djuren, men mitt korta svar blir nej. Det är för mycket jag skulle sakna och sen längtar jag inte efter att förlösa kalvar i tjugo minusgrader. Men sen är det här ju heller inte min, utan hennes, dröm...