Första gången jag gjorde gazpacho höll faktiskt på att bli den sista. Jag pluggade i Uppsala och jag och en kompis, Cajsa Isaksson, skulle kocka på fredagmiddagen på nationen. Fredagmiddagen betydde ett hundratal gäster uppdelat på två sittningar och en meny innehållande två förrätter, två varmrätter och två efterrätter. Veckan innan planerades meny och inköp. Cajsa och jag, som hade hyfsat höga ambitioner, ville förstås göra något annorlunda. Den enkla vägen, avocado med räkor och fläskfilé i gräddsås var inget för oss. Jag minns inte hela menyn men jag minns förrätterna, gazpacho var den ena, champignontoast den andra. Vi hade båda själva ätit gazpacho i Spanien, vid vingliga cafébord på tågluff i Barcelona eller kanske Sitges. Med bröd och rikligt med vin. Mitt på dagen. Så kontinentalt. Vi var helt övertygade om att våra fredagsgäster skulle längta efter en air av medelhavet och kasta sig över vår trendiga förrätt. Att det var en regnig svensk oktoberkväll tänkte vi inte på när vi skalade gurkor och hackade tomater så det skätte tomatsaft över hela köket. Det här var på 80-talet, så vi snackar långt innan dyr olivolja blev vardagsingrediens i svenska hushåll. Men vi hade förstås sett till att beställa riktigt fin färskpressad sådan. Simpel matolja hade inget i vår spanska soppa att göra. Vår gazpacho blev snyggt röd med stänk av gurkgrönt och med rosiga kinder stod vi beredda att ta emot beställningar från serveringspersonalen. Två av kvällens första gäster var Peter och Staffan, våra pojkvänner. De hade naturligtvis hört oss tjata hela veckan om den exotiska soppa och beställde snällt varsin portion. Sen var det stopp. På varenda lapp från serveringen stod det champignontoast. Tallrik efter tallrik med rostat bröd och svamp lämnade köket medan den gigantiska kastrullen med soppa stod orörd. Kall och orörd. Cajsa och jag var i chock. Vi förstod ingenting. Hur kunde våra kompisar, för det var ju många kompisar som satt i restaurangen, vara så osofistikerade och ointresserade av nya smaker? Macka med svamp, det var ju inte i närheten av vår eleganta grönsaksbomb. Förmodligen gjorde de rätt, en krämig champignonmacka med mycket peppar kan ju vara alldeles underbart god. En kall, kanske lite vattning gurk- och paprikasoppa, det låter mer som en riskbeställning. Peter och Staffan sa att soppan var god, men vad kunde de annars göra? De ville ju fortsätta ligga.
Det tog lång tid innan jag vågade göra gazpacho igen. Men det där är historia. Nu dags för en av alla varianter på gazpacho. Jag har smygit ner lite bröd i den här vilket gör den ännu lite matigare än när det är enbart grönsaker. Gillar man inte bröd i själva soppan kan man göra krutonger att lägga uppepå istället.
Gazpacho4 portoner
Skär lite slarvig av skorpan på 1/4 lite halvgammal baguette. Smula ner den i en bunke och häll på 2 dl kallt vatten. Låt stå en halvtimme så att brödet helt löses upp.
½ gurka
1 paprika, röd eller grön
8-10 riktigt mogna tomater
2 vitlöksklyftor
2-3 msk vinäger (gärna röd)
3 msk olivolja
paprikapulver
en knivsudd Sambal Olek
salt och peppar
Skala gurkan och rensa paprikan. Skär gurka, paprika, tomater och vitlök i grova bitar och lägg i brödskålen. Blanda ner olja, vinäger och kryddor. Mixa riktigt fin med en stavmixer. Smaka av med salt och peppar och låt sedan soppan stå till sig minst ett par timmar, gärna över natten, i kylskåp. Servera kall. Äter du gazpachon till lunch är kanske inte vin att rekommendera varje gång, men ett stort glas vatten är snudd på ännu godare till den här smakrika mixen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar